För ungefär 2 månader hittade jag ett mail från barnpolarbibliotek som idag kallas polarbibblo. 

Polarbibblo är en sajt som stöttar och stödjer unga som skriver och har verkligen stött mig otroligt mycket genom min skrivresa som ännu inte har börjat!

 

Man kan skicka in sina texter där och de blir lästa av bibliotekarie och de hjälper dig att utveckla din skrivförmåga. Passar till alla åldar och är en rolig sajt som man lär sig massor av.

 

I majlet erbjöd mig att vara med i deras konferans vilket verkligen var en stor lycka för mig att få läsa! 

Konfarensen ägde rum i Luleå, den 14 mars. 

 

Det var verkligen jätte kul och jag fick träffa många människor och lärde mig en hel del! Det roliga var att jag hade haft kontakt med en biblitokare i mer än 2 år genom mail och efter en så lång tid får jag träffa henne på verkligheten! 

 

Det var även första gången jag läste mina dikter utanför Östergötland och även första gången jag gick på Luleås mark. Så det var extra kul! 

 

Tack så mycket för er alla som var där, super kul vare :D!

 

    

Hur ska jag kunna förklara detta?, till mitt egna land där jag för mer än 7 år sedan lämnade med tårar och sorg. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle åka tillbaka dit, träffa de människor jag var tvungen att lämna och få gå på Bagdads gator igen. Den staden jag är född i, det var där allt började. Det var där jag tog mina första steg, skrattade de första skratten och grät de första tårarna. 15 år tillbaka, jag minns allt som igår!

 

Jag tillbringade ungefär tre veckor där, det var nästan som en dröm som jag hade önskat aldrig skulle ta slut. I Irak fick jag ofta frågan '' Vad tycker du om Irak, Baghdad?''. En ganska lätt fråga som en människa kan få i en helt vanlig dag men i mina ögon var det verkligen en svår fråga som jag kunde gå runt och grubbla på i flera dagar för att komma fram till ett ärligt svar. 

 

Jag måste först och främst skilja mina kusiner, min mormor och de jag älskar från frågan. För egentligen var det dessa människor som gjorde mig lycklig, som gjorde mig glad och fyllde den vrån jag saknade. Det var tack vare de min resa blev bra, lycklig och full av goda minnen. De gav mig också en stor styrka, en kraft och väckte den glöden som hade tröttnat innan jag hade rest. Den glöden som får mig att tänka positivt, vara mig själv, skriva, hjälpa andra och bara njuta av livet.

 

Men samtidigt måste jag få erkänna att livet i Irak är verkligen inte lätt och jag själv skulle inte klara av det. I Irak är man tvungen att glömma sina mänskliga rättigheter, de rätter som gör oss till människor och situationen är så otrygg. Unga själar dödas utan någon mening, människor lever i fattigdom och dör av svält och ett jävla tjat om saker som inte ens viktiga! Irak styrs av krafter som bestämmer själva det som ska hända. 

 

Kriget har verkligen lämnat så stora spår på oss alla, negativa spår. Irakens folk har fått lida mycket av att se sitt land rasa ner som ett kortspel. Se det landet historien många gånger har talat om, landet mellan floderna mörkna! 

 

Vad kan jag säga, vad kan jag göra? Jag önskar verkligen att Irak någon gång blir det landet som ger glädje till sitt folk. Ett fritt land med demokrati och yttrandefrihet!

 - Jag skrev denna inlägg snabbt, så ni får ursäkta mig när det gäller gramatiken och annat.